bindvävsskivor

Bindvävsskivor är tunna vävnadssnitt som innehåller bindväv och används i histologi och patologi för mikroskopisk undersökning. De härrör vanligtvis från vävnadsprov från biopsier eller kirurgiska resektioner och kan komma från hudens dermis, interstitiet i organ, senor och andra strukturer där bindväv är framträdande. Skivorna ger detaljerad information om vävnadens arkitektur och extracellulära matrix samt celltyper som fibroblaster, makrofager och blodkärl.

Till beredning fixeras vävnaden oftast i formalin för att bevara morfologi. Därefter genomgår den dehydrering, clearing och inbäddning i paraffin eller, vid speciella behov, i plastresin. Skivor skärs med ett mikrotom till tunna skivor, vanligen 3–5 mikrometer, och monteras på glas. För snabb intraoperativ diagnostik används cryosektioner, som är frusna sektioner skurna i något tjockare lager för snabb diagnostik under operationer.

Standardfärgningen är hematoxylin och eosin, som ger översikt över celler och vävnadens struktur. För bindväv framträder kollagenrika strukturer bättre med specialfärgningar som Masson's trikolor (eller blå/grön), Van Gieson och Picrosirius red. Elasticvävnad studeras med särskilda elastinfärgningar som Verhoeff–Van Gieson. Immunohistokemiska tekniker används ofta för att påvisa specifika proteiner såsom olika kollagentyper eller elastin.

Bindvävsskivor används för att bedöma fibros, inflammation, tumörtillväxt och missbildningar i vävnader där bindvävens kvalitet och mängd är diagnostiskt viktig. Tolkningskvaliteten påverkas av procedurens artefakter, vävnadsorientering och skivtjocklek.