betastråling

Betastrålning är en form av joniserande strålning där kärnans radioaktiva sönderfall avger beta-partiklar. Dessa partiklar är antingen elektroner vid beta-minus (β−) sönderfall eller positroner vid beta-plus (β+) sönderfall. Beta-partiklarna följs ofta av neutrino eller antineutrino och bildar således en kontinuerlig energifördelning.

Det finns två huvudtyper av betasönderfall. Vid β−-sönderfall omvandlas en neutron i kärnan till en proton, samtidigt som en elektron och en antineutrino avges. Vid β+-sönderfall omvandlas en proton till neutron, och en positron samt en neutrino avges. Endast vissa isotoper genomgår β-sönderfall, och den frigjorda energi fördelas mellan partikeln och neutrino, vilket ger ett kontinuerligt spektrum istället för en skarp energi.

Energiutvecklingen för betapartiklarna varierar mellan olika isotoper. Endpunktenergierna ligger vanligen i området från några hundra keV upp till flera MeV. Eftersom energin delas med neutrino, är själva energinivån inte lika exakt som vid alfa- eller gamma-sönderfall.

Genomträngning och avskärmning varierar med partikelns energi och material. Betapartiklar färdas längre i luft än i fasta ämnen, men kan stoppas av några millimeter till centimeter av plast eller aluminium, beroende på energi. Skydd mot betastrålning består av avstånd, skärmning och dosimetri.

Biologiska effekter uppstår genom jonisation längs banan. Betastrålning kan orsaka hudskador vid hög dos och inre exponering vid intag eller inandning. Användning och säkerhet regleras av myndigheter, särskilt inom medicin, industri och forskning, med noggrann dosuppföljning och skyddsåtgärder.