betablockare

Betablockare är en grupp läkemedel som hämmar beta-adrenerga receptorer och därigenom motverkar adrenalinets och noradrenalinets effekter. De minskar hjärtats slagfrekvens och kontraktilitet, sänker blodtrycket och hämmar reninfrisättningen från njurarna. Läkemedlen skiljer sig åt i hur mycket de hämmar beta-1-receptorer (främst i hjärtat) jämfört med beta-2-receptorer (som finns i lungor och blodkärl). Vissa preparat har extra egenskaper som vasodilatation eller alfa-blockering.

Indikationer inkluderar hypertoni, angina pectoris och vissa rytmrubbningar (t.ex. supraventrikulär takykardi), samt skydd efter hjärtinfarkt och i hjärtsvikt med nedsatt vänsterkammarfunktion. De används också vid migränprofil och vid tremor samt i hantering av symptom vid hypertyreos. Vid astma eller KOL föredras ofta beta-1-selektiva preparat för att minska risk för bronkospasm.

Kontraindikationer är bland annat allvarlig bronkospasm vid astma eller KOL, höggradigt AV-block utan pacemaker, allvarlig bradykardi, dekompenserad hjärtsvikt och allmän hypotension. Försiktighet krävs vid diabetes mellitus då betablockare kan maskera symtom på hypoglykemi och påverka åtgärder vid blodsockerreglering. Patienter med perifer kärlsjukdom bör överväga särskild inhalation eller val av rätt preparat.

Biverkningar är vanliga och inkluderar trötthet, bradykardi, yrsel och hypotension. Icke-selektiva blockare kan orsaka bronkospasm hos astmatiker eller KOL-patienter och sexuell dysfunction kan förekomma. Interaktioner förekommer med kalciumkanalblockerare som verapamil och diltiazem samt med insulin eller andra hypoglykemiska läkemedel.

Behandling tas vanligen peroralt med individuell dosjustering och ofta upptrappning. Plötsligt avbrott kan leda till rebound-takykardi och ökat blodtryck; nedtrappning bör ske enligt läkare.