axelkomplexet

Axelkomplexet är den funktionella enheten som möjliggör armens breda rörelseomfång samtidigt som den behåller stabilitet. Det består av benen nyckelbenet (clavicle), skulderbladet (scapula) och överarmsbenet (humerus), samt leder och mjukdelar som binder dem samman. De huvudsakliga lederna är sternoclavikulärled, acromioclavikulalled och glenohumeralled, samt scapulothoracisk led mellan skulderbladet och bröstkorgen.

Struktur: Benen är clavicle, scapula och humerus. Lederna inkluderar sternoclavikulärled, acromioclavikulalled och glenohumeralled, samt scapulothoracisk led. Mjukdelarna omfattar rotatorcuffen (supraspinatus, infraspinatus, teres minor och subscapularis), deltoideus, trapezius och serratus anterior, samt ligamentsystem såsom coracoclavicular- och glenohumeral ligaments. Bursa och kapsel bidrar till rörelsefrihet och stabilitet.

Funktion och biomekanik: Axelkomplexet erbjuder stor rörlighet men kräver koordination mellan axelled och scapula för stabilitet. Scapulohumeral rhythm beskriver hur armen och skulderbladet roterar i takt; för varje cirka två graders armhöjning roteras scapula ungefär en grad.

Klinisk betydelse: Tillstånd som luxationer i axelleden, rotatorcuffskador, impingement och stelhet (adhesiv artros/frysningssyndrom) är vanliga. Artros och frakturer kan påverka komplexet. Skador på nerv- eller kärlstrukturer i området kan uppstå vid trauma. Diagnostik inkluderar klinisk undersökning och bilddiagnostik som röntgen och MR.

Utveckling och variation: Axelns grundstruktur bildas under fosterlivet: clavicle ossifieras tidigt oftast via intramembranös ossifikation, medan scapula och humerus huvudsakligen bildas genom endochondral ossifikation. Anatomiska variationer förekommer men har oftast liten betydelse för funktion.