avskiljningsteknik

Avskiljningsteknik är en gren av process- och kemiteknik som studerar hur blandningar kan delas upp i separata komponenter. Tekniken bygger på skillnader i egenskaper som densitet, partikelstorlek, fas (vätska–fast eller vätska–gas) eller kemisk affinitet. Målet är att uppnå önskad renhet, avkastning och genomströmning vid rimlig energianvändning och kostnader.

De viktigaste grupperna av avskiljningstekniker är mekanisk separation, membranseparation och termiska eller kemiska metoder. Mekanisk separation omfattar sedimentering, centrifugering, filtrering och flotation. Membranprocesser inkluderar mikrofiltration, ultrafiltration, nanofiltration och omvänd osmos. Termiska metoder som destillation och avdunstning används när en fasändring krävs, och kemiska metoder som jonbytning, lösningsutbyte och adsorption används för specifika komponenter.

Valet av teknik beror på råvarans egenskaper och krav på slutprodukten, samt på faktorer som energiåtgång, kemikalieanvändning och avfallshantering. I praktiken kombineras tekniker ofta i processteg för att uppnå önskat renhets- och genomflödesmål.

Användningsområdena inkluderar vatten- och avloppsrening, mineral- och gruvbearbetning, kemisk och livsmedelsindustri samt bioteknik och läkemedelsproduktion. Utmaningar i avskiljningstekniken omfattar membranfouling, kostnadseffektivitet och anpassning till varierande råvaror samt integration med befintliga anläggningar. Viktiga mått är separationsgrad, produktrenhet, genomströmning, energianvändning och hantering av avfall.