autorefraktometri

Autorefraktometri är en objektiv metod för att uppskatta ögats brytning utan att patienten behöver ge aktiv feedback. Ett autorefraktor används i ögonkliniker och synundersökningar för att snabbt få en uppgift om vilka brytningsfel som påverkar synen.

Principen bygger på att instrumentet projicerar ett mål eller ljus in i ögat och mäter reflexer från näthinnan. Genom att analysera hur ljuset reflekteras och hur ögat fokuserar målet beräknar apparaten vilka brytningsfel som skulle krävas för att uppnå korrekt fokus. Resultatet inkluderar vanligtvis sfär, cylinder och axel, och många enheter beräknar även sfärisk ekvivalens. Moderna instrument kan dessutom innehålla wavefront-teknik som ger mer detaljerad information om optiska aberrationer.

Användning och tolkning: Autorefraktometri ger en objektiv startpunkt för synundersökningar och är vanligt vid screening, hos barn samt vid planering inför katarakt- eller kontaktlinsbehandling. Resultaten används ofta som grund för vidare subjektiv refraktion där optikern eller ögonläkaren justerar värdena utifrån klinisk bedömning och patientens upplevelse.

Fördelar och begränsningar: Metoden är snabb, icke-invasiv och kräver liten eller ingen aktiv medverkan från patienten. Begränsningar innebär att resultatet kan påverkas av ansträngd eller varierad ackommodation, pupillstorlek, medieförtjockningar eller ögonsjukdomar. I vissa fall krävs noggrann subjektiv refraktion för att fastställa slutlig glasögonrefraktion eller kontaktlinsvärden.

Historia och utveckling: Autorefraktometri har utvecklats sedan mitten av 1900-talet och har sedan dess blivit en standardkomponent i rutinmässiga synundersökningar och specialiserad ögonvård.