andningsmekanismen

Andningsmekanismen beskriver hur luft tas in i lungorna, hur gasutbyte sker mellan luft i alveolerna och blodet, samt hur syre transporteras till kroppens vävnader och koldioxid avlägsnas. Processen omfattar ventilationen (andningens mekaniska del) och respirationen (gasutbytet), samt transport av gaser i blodet.

Mekaniska delen innefattar diafragma och interkostala muskler som reglerar bröstkorgens volym. Vid inspiration dras diafragma nedåt och bröstkorgen utvidgas, vilket skapar undertryck och luft sugs in. Vid expiration återgår bröstkorgen till vila, ofta som en passiv process genom elasticitet; vid kraftig ansträngning aktiveras buk-, interkostala och hjälpmuskler.

Gasutbytet sker i alveolernas vägg mot kapillärerna. Syre diffunderar från alveolernas luft till blodet, medan koldioxid diffunderar från blodet till alveolerna. Extern respiration syftar till gasutbytet mellan lungorna och blodet, medan intern respiration beskriver gasutbytet mellan blodet och kroppens celler. Transporten av gaser i blodet sker huvudsakligen genom hemoglobin i röda blodkroppar och i viss utsträckning löst i plasma.

Reglering sker främst via andningscentret i medulla oblongata och pons. Kemoreceptorer i carotis- och aortabågarna samt centrala kemoreceptorer i hjärnstammen övervakar arterielt CO2-nivå, O2-nivå och pH. En förhöjd CO2-nivå ökar andningen och justerar mönstret; syrebrist och förändringar i pH påverkar frekvens och djup av andetag.

Sjukdomar och tillstånd som påverkar andningsmekanismen inkluderar obstruktiva sjukdomar som astma och KOL, samt restriktiva tillstånd som lungfibros. Dessa störningar kan försämra ventilationens volym eller gasutbytet och leda till försämrad syretillförsel och ökad arbetsbelastning på andningsmusklerna.