absolutismen

Absolutismen är en politisk doktrin och en regeringsform där en monark har den högsta och centraliserade makten och där befogenheterna inte är uppdelade i eller begränsade av lagstiftande organ eller parlamentariska processer. Förkämparna menade att suveräniteten tillhör monarken och att en stark, enhetlig regering var nödvändig för att upprätthålla ordning, försvara riket och främja det gemensamma bästa. Teorierna kunde förankras i gudomlig rätt eller i uppfattningen att monarken stod över särskilda stånd och lagar. I praktiken syftade absolutismen till att stärka central administration, minska adelns politiska inflytande, skapa en professionell byråkrati samt upprätta en stående armé och ett effektivt skattesystem. Kyrkan och kultursfären fick ofta ett särskilt stöd eller kontrollerades för att stärka kungens legitimitet, medan censur och kontroll av offentlighetens uttryck var vanligt.

Historiskt utvecklades absolutismen främst i västra och norra Europa från sent 16-tal till början av 1700-talet. Frankrike under Ludvig XIV står ofta som ett idealtypiskt exempel, där kungen utökade kontrollen över råd, provinser och religiösa institutioner. I Ryssland genomförde Peter den store reformer som moderniserade förvaltningen och militären samt centraliserade makten. Även delar av det heliga romerska riket, Preussen och Sverige tog upp liknande mönster, även om graden av restriktioner från stånd och adeln varierade.

Perioden sammanföll med religiösa och militära konflikter, merkantilistisk ekonomi och idéströmmar om suveränitet och samhällsavtal. Framväxten av representativa institutioner, konstitutionella begränsningar av kungligt envälde och upplysningens kritik ledde i många regioner till att den klassiska absolutismen gradvis trädde tillbaka, till förmån för konstitutionell monarki och liberal rättsordning. Idag analyseras absolutismen som en historisk fas som understryker hur centralisering av makt kan formas och begränsas av lag, rätt och samtycke.