Zerodaysårbarheter

Zerodaysårbarheter avser sårbarheter i programvara eller hårdvara som är okända för leverantören och ofta också för användare när de uppstår. Eftersom det saknas en patch eller skyddsmekanism innan sårbarheten blivit känd, kan den utnyttjas av angripare innan åtgärder kan vidtas. Begreppet används särskilt i sammanhang som cyberhot och programvaruutveckling.

Potentiella konsekvenser av zerodaysårbarheter kan vara obehörig åtkomst, dataförlust, avlyssning eller full kontroll över målsystemet. Verksamheter som är beroende av kritiska mjukvarukomponenter löper särskilt hög risk under perioden mellan upptäckt och patch. Sårbarheter kan förekomma i operativsystem, applikationer eller firmware och påverkas av hur systemet är konfigurerat och uppdaterat.

Upptäckt och hantering: Zerodaysårbarheter upptäcks av säkerhetsforskare, leverantörers säkerhetsteam eller användare och fås ofta en ny CVE-identitet när de offentliggörs. Vissa sårbarheter följs av anpassade uppdateringar eller patchar. Under perioden före patchen kan information om hur exploit används vara föremål för forsknings- och hotintelligenssystem.

Förebyggande och svar: Effektiva åtgärder omfattar snabb patch-hantering, regelbunden uppdatering av programvara, vård av behörigheter och segmentering av nätverk. Detaljerad övervakning, begränsning av privilegier och användning av säkerhetsprodukter som EDR och IDS/IPS minskar sårbarhetens exploateringspotential och förkortar tiden mellan upptäckt och åtgärd.

Policy och etik: Ansvarsfull offentliggörande (responsible disclosure) och bug bounty-program uppmuntrar forskare att rapportera sårbarheter till leverantörer. Laglig risk och konsekvenser av obehörig exploatering är relevanta, och säkerhetsarbete syftar till att minska skadorna för användare och samhälle.