Växttranspiration

Växttranspiration är förlust av vattenånga från växten, främst genom klyvöppningarna i bladen (stomata), men även genom kutikululan. Den är en central del av växtens avdunstning och driver vattenrörelsen genom xylemet från rötterna till bladen. Transpirationsflödet följer i allmänhet en gradient i vattenpotential mellan markens fuktighet och atmosfärens krav på vattenånga.

Den faktiska hastigheten bestäms av stomatal konduktans och miljöförhållanden. Klyvöppningarna regleras av guard-cellerna och svarar på faktorer som ljus, koldioxidnivåer, temperatur, vind och markens vattenstatus. Vatten avdunstar också genom kutikulan (kutikulär transpiration), men detta bidrag är vanligtvis mindre än stomatal transpiration. Den uppåtriktade vattenrörelsen drivs av en vattenpotentialgradient, vilket skapar ett drag i xylemet.

Funktioner och konsekvenser: Växttranspiration kyler bladen, möjliggör transport av vatten och lösta näringsämnen till bladen och bidrar till att upprätthålla cellernas turgor. Den påverkas starkt av växtens anpassningar och miljön. I jordbruk och ekologi används transpiration tillsammans med mätningar av vattenförbrukning och vatteneffektivitet för att styra irrigationspraxis och modellera växtsamhällen.

Mätmetoder är varierade och inkluderar potometer för studier av korta skott, lysimeter för fältförhållanden samt sap-flödesmätningar och isotopmetoder för bredare uppskattningar av transpiration. Att förstå växttranspiration är viktigt för vattenförvaltning, klimatforskning och ekologiska studier.