Vindrutetorkaren

Vindrutetorkaren är en anordning som avlägsnar regn, snö och smuts från vindrutan för att ge föraren bättre sikt. Den består vanligtvis av ett torkarblad monterat på en torkararm som drivs av en elmotor genom ett länksystem. Modernare system kan också inkludera spolvätska och en regnsensor som automatiskt justerar torkhastigheten efter nederbördens intensitet.

Vanliga komponenter är torkarbladet, torkararmen, torkarymotor och styrlänkar, samt ibland en spolpump och tvättvätska. Bladen är ofta av gummi eller silikon och finns i olika längder beroende på bilmodell. Torkararmarna kan vara enkel- eller dubbelsvingande, vilket påverkar hur vindrutan torkas. Enhetens styrning sker vanligen från en styrenhet eller spak vid ratten, och många fordon erbjuder olika lägen såsom låg, hög och intermittent användning.

Historiskt sett uppfanns den första vindrutetorkaren av Mary Anderson och fick patent 1903; den första modellerna var manuella. Elektriska vindrutetorkar började bli vanliga i bilar under första hälften av 1900-talet och blev i stort sett standard under 1920- och 1930-talen. Sedan dess har tekniken utvecklats till moderna system som erbjuder flera hastigheter, parkarbete längst ned eller längst upp och på senare tid regnsensorer som reglerar hastigheten automatiskt.

Underhåll och användning: byt torkarblad ungefär var sjätte till tolfte månad, eller när de lägger av sig revor eller lämnar märken på glaset. Håll vindrutan ren och se till att torkarbladet har god kontakt med glaset. Vid isiga eller mycket snöiga förhållanden bör torkarblad användas försiktigt för att undvika skador.