Värmeförlusten

Värmeförlusten är mängden värme som överförs från en byggnad eller ett system till omgivningen när temperaturerna skiljer sig åt. Inom byggnadsteknik används termen oftast för att beskriva energiförlust under uppvärmningssäsongen, vilket påverkar inomhustemperaturen och energiförbrukningen.

Värmeförlusten uppkommer främst genom tre mekanismer: ledning (värme som flyttas genom väggar, tak och golv), konvektion (luftflöden genom byggnadens skal och genom sprickor eller ventiler) och strålning (värme som överförs från varma ytor till kallare omgivning). Infiltration av kall uteluft och kontrollerad ventilation bidrar också till förlusten.

Den totala värmeförlusten beror på inomhustemperaturen, utomhustemperaturen samt byggnadens konstruktion. I byggnader används ofta formeln Q = U · A · ΔT för värmeflöde per tidsenhet, där U är byggnadens värmegenomgångskoefficient och A är den yta som exponeras. För luftflöden används ofta Q̇ = ṁ · c_p · ΔT eller Q̇ = ρ · V · c_p · ΔT, där ṁ är massflödet, V volymflödet och c_p specifik värmekapacitet för luft.

Faktorer som påverkar värmeförlusten inkluderar byggnadens isoleringstjocklek och -kvalitet, lufttäthet, fönsternas och dörrarnas U-värden samt ventilationens nivå. Gamla eller dåligt tätade byggnader har generellt högre värmeförlust jämfört med moderna byggnader med bra isolering och lågt U-värde.

Betydelsen ligger i påverkan på energiförbrukning, kostnader och miljöpåverkan. Åtgärder för att minska värmeförlusten inkluderar bättre isolering, tätning av läckor, energisnålar ventilation samt byte till fönster med lågt U-värde. För kartläggning används termografi och tryckprovning med en blower door för att identifiera sprickor och läckor.