värmegenomgångskoefficient

Värmegenomgång är processen där termisk energi överförs genom ett material eller mellan två medier som har olika temperaturer. Den uppstår i tre huvudsakliga former: ledning (värmeledning) där energi överförs genom materia via molekylära kollisioner och elektronrörelse; konvektion vid ytor där vätska eller gas transporterar energi; och strålning där energi överförs genom elektromagnetiska vågor utan direkt kontakt.

Inom byggnadsfysik används begreppet för att beskriva hur väl en konstruktion motverkar värmeförluster eller uppvärmning. Det centrala måttet är värmegenomgångskoefficienten, U-värdet, uttryckt i W/m²K, som anger hur mycket värme som passerar per yta och per grad temperaturskillnad. Den totala värmegenomgången genom en konstruktion utgörs av bidrag från olika skikt samt eventuella luftfickor, och kan beräknas med hjälp av termiska resistanser.

Materialegenskaper som påverkar värmegenomgången är värmeledningsförmåga (λ, W/mK), tjocklek, sammanfogning mellan skikt och luftspalter. I praktiken används värmegenomgången vid planering av isolering, energieffektivitet, brandsäkerhet och termisk komfort i byggnader samt i tekniska processer som värmeväxling och industriell processkontroll.

Historiskt grundades begreppet i Fourier's lag som beskriver hur värme sprids i fasta ämnen. Moderna metoder för beräkning och simulering används för komplexa geometrier och materialkombinationer.

Se även: värmeledning, konvektion, värmestrålning, U-värde, termisk resistans.