Ultraljudsövervakning

Ultraljudsövervakning avser användningen av ultraljudsteknik för att bildgiva och övervaka kroppens vävnader och organ i realtid. Ultraljud använder högfrekventa ljudvågor (ofta cirka 1–15 MHz) som är icke-ioniserande och anses säkra när de utförs av utbildad personal. Tekniken ger både anatomisk bildgivning och funktionell information genom dopplerbaserad blodflödesmätning.

Metoderna inom ultraljudsövervakning inkluderar primärt transabdominalt ultraljud, ibland kompletterat med transvaginalt. Bilddata kan presenteras i tvådimensionell gråskala (2D) och kompletteras med färgdoppler för att visa blodflöde samt spektral Doppler för att mäta flödeshastighet. Modern teknik inkluderar även 3D/4D-bildgivning och realtidsdoppler, som förbättrar informationsinnehållet vid undersökningar och uppföljningar.

Användningar: Inom obstetrik används ultraljudsövervakning för att bedöma fostrets tillväxt och utveckling, fostervattenmängd och placenta samt att övervaka blodflödet till fostret. Doppler används för att utvärdera blodförsörjningen via moderkaka och umbilikala kärl. Inom kardiologi används ekokardiografi för att undersöka hjärtats struktur och funktion samt blodflöden. Ultraljud används även i diagnostik av olika organ (lever, njurar, sköldkörtel) och i vissa terapeutiska övervakningar.

Säkerhet och begränsningar: Ultraljud anses generellt säkert när det används enligt kliniska riktlinjer. Risker är låga, men exponering bör hållas så låg som rimligt vid dess mål (ALARA-principen). Bildkvalitet påverkas av patientens kroppstyp, procedurens intensitet och utrustningens teknik samt operatörens erfarenhet. Behovet av tolkning kräver utbildad personal.