UVresistens

UV-resistens, eller resistens mot ultraviolett strålning, är en materials egenskap att tåla skadlig påverkan från solens UV-del av spektrumet eller från artificiella UV-källor. Den är särskilt viktig för produkter som används utomhus eller i fuktiga miljöer där exponeringen kan vara långvarig. UV-resistens påverkar inte bara färg och yta utan även mekaniska egenskaper som styrka och seghet.

Vid exponering av UV-ljus uppstår fotokemiska reaktioner i materialet. Polymerer kan genomgå fotnedbrytning (länkbrott) och oxidation, vilket leder till sprödhet, sprickbildning och färgförändringar. Dyes och pigment kan blekas eller gulnas, ytor kan spricka eller flaga av, och limningar eller beläggningar kan försvagas. Inte alla material är lika känsliga, och olika våglängder (UV-A, UV-B) har olika effekt.

För att förbättra UV-resistens används olika strategier. UV-stabilisatorer som HALS- absorberare och fenoler/benzotriazoler kan fördröja nedbrytning. UV-absorberare blockerar de skadliga våglängderna, medan pigment och beläggningar kan ge yttäckande skydd. Valet av stabilisatorer beror på materialet och avvägningen mellan kostnad, färgutveckling och andra önskade egenskaper. Ytterligare åtgärder inkluderar rätt blandning av polymerer, ytbehandlingar och skyddande laminat.

Testing och standarder används för att bedöma UV-resistens, ofta genom accelererad väderbeständighetsexponering med UV-lampor eller xenon-aggregat. Vanliga mått är behållen hållfasthet, färgförändring (Delta E) och gulhetstal, tillsammans med visuell bedömning. Exempel på relevanta standarder kommer från internationella organ som ISO och ASTM och inkluderar tester för plastmaterial, färg, textilier och beläggningar. I praktiken kombineras laboratorietester med verklig väderexponering för att uppskatta livslängd och underhållsbehov.