Tvåspråklighet

Tvåspråklighet är förmågan att använda två språk i olika sammanhang. Den innefattar färdigheter i tal, förståelse, läsning och skrivning i båda språken, och språknivån kan variera mellan språk, domän och situation.

Tvåspråklighet uppstår vanligtvis när ett barn exponeras för två språk under uppväxten, till exempel i hemmet och i skolan eller i samhällslivet. Den kan vara simultan, när båda språk införs tidigt, eller sekventiell, när ett språk lärt senare ersätter eller kompletterar det andra. Språken används ofta i olika domäner, men påverkas av individens erfarenheter, input och attityder i omgivningen. Kodväxling och kodväxling inom meningar är vanligt förekommande bland tvåspråkiga.

Språklig kompetens i tvåspråkiga individer kan variera mellan språken och över tid. Teoretiska modeller, som Common Underlying Proficiency, betonar att vissa kognitiva och språkliga färdigheter kan ligga till grund för båda språken trots skillnader i yttre kompetens. Domänspecifik språkförmåga och sociala faktorer påverkar hur bra varje språk används i olika situationer.

Sociolingvistiska faktorer spelar en viktig roll: attityder, utbildningspolitik, tillgång till resurser och stöd i skolan påverkar hur tvåspråklighet utvecklas och bevaras. I forskning om kognitiva effekter har resultat visat både positiva samband med exekutiva funktioner och ofta små eller varierande effekter, beroende på sammanhang och mått. Tvåspråklighet ses ofta som en resurs för kommunikation, identitet och kulturell mångfald.