Trianguleringens

Trianguleringens, eller triangulering, är en geodetisk och kartografisk metod för att bestämma positioner genom att bygga ett nätverk av trianglar där vinklar och avstånd mäts. En noggrant känd baslinje används som utgångspunkt; med hjälp av trigonometriska beräkningar härleds positioner för övriga punkter i nätverket. Genom att koppla samman flera trianglar kan stora områden kartläggas med hög noggrannhet utan att varje punkt behöver mätas direkt i förhållande till baspunkten.

Utförandet kräver specialverktyg som teodoliter för vinkelmätning och kedjor eller mättband för baslinjemätning. Inom varje triangel beräknas avstånd och riktning till de andra hörnens punkter, och när nya punkter införs används vinklar från flera stationer för att stärka positionen. Nätverket kontrolleras genom geodetisk justering som minimerar fel över nätverket och ger en uppskattning av noggrannheten i varje punkt.

Historiskt var triangulering central för kartläggningen av nationella geodetiska nätverk och för att skapa pålitliga kartor före utbredd användning av satellitbaserad positionering. Metoden låg till grund för tidiga kartprojekt och för utvecklingen av nationella koordinatsystem.

I modern praxis har GNSS och andra satellitbaserade tekniker ofta ersatt traditionell triangulering för dagliga positioneringar. Triangulering används dock fortfarande i vissa sammanhang, bland annat vid stora eller svåråtkomliga områden, inom photogrammetri och i datorseende där man rekonstruerar tredimensionell struktur genom triangulering av bildpunkter.