Transkriptionsrapportering

Transkriptionsrapportering är processen att producera, dokumentera och kommunicera transkriptioner av ljud- eller videomaterial på ett sätt som underlättar analys och återanvändning. Den inkluderar val av transkriptionsnivå (verbatim eller redigerad), tidsmarkeringar, koppling av talare och annotering av talhandlingar samt icke‑verbal kommunikation som pauser och uttryck.

Arbetet består vanligtvis av flera steg: insamling av ljud- eller videomaterial, transkribering enligt överenskomna konventioner samt kvalitetskontroll, efterarbete och eventuell anonymisering. Verbatimtranskript speglar allt ljud, medan redigerade transkriptioner fokuserar på relevant innehåll och kan minska brus. Tidsmarkeringar och talaridentifikation gör det möjligt att följa vad som sägs när och av vem. I många sammanhang används annoteringar av intonation, paus, ljudfenomen och småprat.

Standarder och format varierar mellan fält och verktyg. Olika standarder och verktyg används, till exempel TEI-XML, ELAN eller EXMARaLDA, samt enklare textformat eller undertexter (SRT eller VTT). Valet påverkar hur materialet lagras, delas och analyseras. God praxis är att dokumentera konventioner, språk, dialekt och eventuella översättningar.

Kvalitet och etiska aspekter är centrala. För att säkerställa tillförlitlighet används ofta interbedömaröverensstämmelse och noggrann kvalitetsgranskning. Felkällor inkluderar missförstånd, bakgrundsljud och overlapping. Etiska överväganden omfattar informerat samtycke, anonymisering av personuppgifter och att följa gällande integritetslagstiftning.

Transkriptionsrapportering används inom forskning, kliniska och rättsvetenskapliga sammanhang, utbildning och media. Den möjliggör systematiska analyser av språkliga mönster, kommunikation och beteende samt underlättar reproducerbarhet och arkivering.