Tokyokonventionen

Tokyokonventionen, formellt Konventionen om brott och vissa andra handlingar begångna ombord ett flygplan, är en internationell överenskommelse från International Civil Aviation Organization (ICAO) som syftar till att främja flygsäkerhet genom reglering av brott som begås ombord under flygning. Den antogs i Tokyo den 14 september 1963 och trädde i kraft den 13 september 1969. Konventionen fastställer vilken myndighet som har jurisdiktion och vilka befogenheter flygpersonal har när illdåd uppstår ombord.

Väsentliga bestämmelserna: brott begångna ombord under flygning tillhör normalt den stat där flygplanet är registrerat. Flygpersonal har befogenhet att vidta skäliga åtgärder för att hindra eller kontrollera en person som stör flygsäkerheten eller utgör ett hot mot passagerare och besättning, inklusive att använda nödvändiga tvångsåtgärder och att avlägsna personen om det behövs för säkerheten.

Konventionen uppmuntrar och reglerar internationellt samarbete i utredningar och överlämnande av gärningsmän till behöriga myndigheter, i enlighet med tillämpliga lagar och andra internationella avtal. Staten där flygplanet är registrerat ska kunna begära och få stöd av andra stater i utredningar, samt överlämnande av personer enligt gängse rättsliga processer.

Begränsningar och betydelse: Tokyo-konventionen utgör ett grundläggande ramverk för rättsliga åtgärder vid brott ombord, men lämnar många detaljer till nationell lagstiftning och saknar ett fullständigt universellt straffrättsligt system. Den har kompletterats av senare internationella avtal som ytterligare reglerar rättsmedicinska och säkerhetsrelaterade frågor inom civil luftfart.