Tandsubstansen

Tandsubstansen, eller tandsubstansen, är ett begrepp inom odontologi som avser de mineraliserade vävnader som utgör tanden och som fungerar som ytan för kliniska ingrepp. Begreppet omfattar emalj, dentin och cementum och ger tanden dess struktur, skydd och stöd. Pulpa räknas vanligtvis inte som tandsubstans eftersom den är den mjuka vävnaden innanför dentinen som innehåller nerver och blodkärl.

Emalj är den yttre hårdaste vävnaden i tanden och täcker tandkronan. Den består främst av hydroxyapatit och saknar signifikant organiskt matrix, vilket gör den mycket slitstark men spröd. Emaljen är mycket motståndskraftig mot kemisk frätning men skadas lätt vid mekanisk belastning eller syror.

Dentin ligger under emaljen och utgör större delen av tanden. Den är mindre mineraliserad än emalj och innehåller dentinal tubuli, vilket gör vävnaden något mer permeabel och känslig för stimuli. Cementum täcker rotytan och har en lägre mineralisering än emalj, vilket underlättar fäste mot periodontal ligament.

Kliniskt sett är tandsubstansen avgörande för restaurativ tandvård. Ytan mot vilken etsning och limning sker, dess struktur och tillstånd påverkar fäste och hållbarhet hos fyllningar, kronor och skalfasader. Förtätning, karies, erosion och åldrande kan förändra underlagets egenskaper och därmed behandlingsresultatet. Bevarandet av tandsubstansen genom fluorid, remineralisering och skonsamma behandlingsmetoder är centralt för tandhälsa och livslängden hos dental behandlingar.