TAVRtekniken

TAVR-tekniken, eller transkateter aortaklaffersättning, är en minimalt invasiv procedur för att ersätta en sjuk aortaklaff via kateter istället för öppen kirurgi. En ny klaff placeras i den gamla genom att expandera den inuti den skadade ventilen, vanligtvis via transfemoral access men flera alternativa vägar används vid lämpliga förhållanden.

Indikationer och patienturval: TAVR erbjuds framför allt patienter med allvarlig symtomatisk aortastenos som riskerar dålig kirurgisk överlevnad eller är opraktisk för öppen hjärtkirurgi. Efter kliniska studier har även intermediär risk och i vissa fall lågrisk patienter inkluderats, beroende på anatomiska och individuella faktorer. Förberedelser innefattar CT-bildgivning för annulusstorlek, koronary ostier och kärlaccess.

Teknik och ventiler: Ventilerna är ballongexpandabla eller självexpanderande. Ballongexpanderbara exempel är SAPIEN, medan självexpanderande ventiler inkluderar CoreValve/Evolut. Accessvägarna är huvudsakligen transfemoral, men alternativ som transapikal, transaortisk, subklavial eller axillär används vid särskilda förhållanden. Proceduren genomförs oftast under seder eller generell anestesi, med snabb pacing under deployment.

Resultat och risker: TAVR ger vanligtvis märkbar symtomförbättring och bättre funktionell status, och i vissa fall överlevnadsfördel jämfört med förväntad riskprofil. Vanliga komplikationer inkluderar paravalvulärt läckage, ledningsstörningar som kräver pacemaker, kärlskador, stroke och i sällsynta fall kransartärobstruktion eller felplacering.

Uppföljning och vård: Efter ingreppet följs patienter med klinisk uppföljning och ekokardiografi för att bedöma klafffunktion. Behandling med antitrombotiska läkemedel varierar, ofta aspirin plus klopidogrel under en bestämd period.

Historia: TAVR utvecklades under 2000-talet och har gått från ett experimentellt alternativ till en etablerad behandling vid många center, med fortsatt forskning kring långsiktighet och breddat patienturval.