Systemmodellering

Systemmodellering är en disciplin inom systemutveckling där man representerar ett komplext system med abstrakta modeller för att analysera, designa och kommunicera dess struktur och beteende. Genom modeller kan man fånga krav, arkitektur, funktioner, gränssnitt och hur olika delar samverkar samt hur systemet uppför sig över tid. Syftet är att underlätta förståelse, kommunikation mellan intressenter och välgrundade beslut genom hela utvecklingsprocessen.

Metoder och notationer inom systemmodellering inkluderar SysML och UML för beteende- och strukturella modeller, samt IDEF och andra domänspecifika språk. Modellbaserad systemsingenjörskonst, MBSE, betonar att modellerna är centrala artefakter i kravstälning, design, implementering och verifiering. Olika typer av modeller används, till exempel krav-, funktions-, strukturella-, beteende- och prestationsmodeller för att få olika perspektiv och stödja analys och kommunikation.

Modeller används genom hela livscykeln: kravinsamling, arkitekturval, modellbaserad design, simulering och verifiering samt validering. Genom simulering och analys kan man utföra trade-off-studier, riskbedömning och kostnads- och prestandaöversyner innan dyr prototypsutveckling sker. Standarder som ISO/IEC 15288, ISO 42010 och INCOSE:s Systems Engineering Handbook stödjer MBSE-praktik och arkitekturbeskrivningar.

Användningsområden är breda och omfattar produkter med mjukvara och hårdvara, bil-, flyg- och försvarsindustri, telekommunikation och energi. Fördelar med systemmodellering är tydligare kommunikation, bättre kravspårbarhet, tidigare felupptäckt och potentiell kostnadsreducering. Utmaningar inkluderar modellernas scopes och komplexitet, kostnader för modellering samt behov av kompetenta modelleringsspecialister och verktygsstöd.