Strålebelastning

Strålebelastning är den totala mängden joniserande strålning som en person eller miljön utsätts för under en viss tid till följd av användning av radioaktiva källor eller strålutrustning, såsom röntgen- eller CT-apparater, gamma- eller betastrålar med olika energier eller partikelstrålar. Begreppet används inom strålskydd och hänför sig till olika typer av exponering, bland annat arbetsrelaterad belastning, medicinsk strålningsbelastning och allmän eller miljömässig exponering.

Mätningar och enheter beskriver både mängden energi som absorberas och den biologiska effekten av strålningen. Den absorberade dosen mäts i gray (Gy), medan den biologiskt relevanta dosen ofta anges som sievert (Sv), där sievert tar hänsyn till strålningens relaterade risk genom strålnings- och vävnadsspecifika viktfaktorer. Exponering i luft kan beskrivas historiskt som kerma (C/kg). Driftsrelaterad belastning anges ofta som doshastighet (Sv per timme). Den sammanlagda exponeringen över en viss period kallas kumulativ dos.

Källa och sammanhang för strålebelastning varierar. Inom medicinsk bildgivning och radiologi används strålning som bildkällor (röntgen, datortomografi) och vid strålterapi för cancerbehandling. Industriell radiografi, kärnteknik, forskningsverksamhet och miljöövervakning kan också bidra till strålebelastning hos personal och allmänhet.

Skydd och reglering bygger på principen ALARA (så lågt som rimligen möjligt). Åtgärder inkluderar skärmning, ökad avstånd, tidsbegränsning, tekniska åtgärder, användning av dosimetrar och regelbunden övervakning. Regulatoriska gränser och riktlinjer fastställs av nationella myndigheter och internationella organ för att begränsa årliga och enskilda doser och därmed minska hälsorisker.