betastrålar

Betastrålar är en form av joniserande strålning som består av högeffektiva elektroner (β−) eller positroner (β+) som avges vid vissa radioaktiva sönderfall. Betastrålning uppstår när en kärna förändras genom beta-sönderfall, där ämnet sänder ut en beta-partikel och en neutrino (β−: elektron och elektronantineutrino; β+: positron och neutrino). Energin hos betastrålarna är kontinuerlig och varierar mellan olika isotoper, upp till en maximal energi som är specifik för respektive kärna.

Beta-strålning har högre genomträngningsförmåga än alfastrålning men lägre än gammastrålning. Betapartiklarna kan färdas ett kortare avstånd i luft och stoppas av tunna skikt av material; deras stoppning beror på energi och typ av partikel. Typiska skydd består av plast, trä eller aluminium. I tätare material krävs tjockare skikt. Betastrålning ger jonisering i material den passerar igenom och kan därmed orsaka skador på biologiskt vävnad om det finns intern exponering.

Betastrålar kan detekteras med olika typer av detektorer, inklusive scintillatorer och Geiger-MaDetektorer. De används i olika tillämpningar: radiometrisk daterning där beta-minus-emittrar som kol-14 används, medicinska studier och terapi, samt som spårämnesintroduktion i forskningssammanhang. Små mängder av beta-utsäde kan vara säkra utanför kroppen men kräver säkra hanteringsrutiner om de används eller kommer in i kroppen via inhalation, ingestion eller öppna sår.

I jämförelse med alfastrålning är betastrålarna mer penetrerande men relativt mindre nådiga än gammastrålning när det gäller skydd och extern exponering.