Smärtimpulsernas

Smärtimpulsernas avser afferenta signaler som överför nociceptiv information från kroppens vävnader till centrala nervsystemet. De uppstår när nociceptorer aktiveras av vävnadsskada eller hotfulla stimuli och omvandlar detta till elektriska signaler. Stimuli kan vara mekaniska, termiska eller kemiska.

Signalerna färdas från nociceptorerna genom perifera nerver till dorsalrotsganglierna och in i ryggmärgens bakhorn. Här sker synapser som kopplas vidare till ascendensbanor, främst spinothalamiska tracten, till thalamus och därefter till somatosensoriska cortex samt limbiska och präfrontala områden som påverkar upplevelse och tolkning av smärta. Andra banor som spinoretikulära och spinomesencephala bidrar till autonoma och emotionella svar.

Smärtimpulsernas upplevelse och intensitet moduleras i centrala nervsystemet. Descenderande vägar från hjärnstammen, inklusive periaqueductal gray och rostroventromediala medullan, hämmar eller förstärker impulserna. Endogena opioider och andra neurotransmittorer bidrar till analgesia. Psykologiska faktorer som uppmärksamhet, rädsla och förväntan påverkar smärtupplevelsen.

Kliniskt är förändringar i smärtimpulsernas signalering centrala för både akut och kronisk smärta. Hyperalgesi, allodyni och central sensitisering kan utvecklas efter skada eller inflammation. Behandling syftar till att reducera impulstrafik, minska känslighet eller förändra perceptionsprocessen, ofta med en multimodal strategi inklusive läkemedel, fysisk terapi och psykologiska insatser.

Forskning och klinisk bedömning av smärtimpulserna använder en kombination av självskattningar, elektrofysiologiska metoder och bildteknik som fMRI för att studera hur impulserna genereras, färdas och upplevs.