Sidoböjningsförmåga

Sidoböjningsförmåga är förmågan att böja kroppen eller ryggraden åt sidan, vanligtvis i cervikalt, thorakalt och ländryggsområdet, ofta med bidrag från bäcken och höftregionen. Begreppet används inom fysioterapi, idrottsvetenskap och ergonomi för att beskriva hur rörlig rygg och bålen är i sidled. Denna rörlighet påverkas av muskler, leder, bindväv och smärta samt av bålens stabilitet.

Bedömning av sidoböjningsförmåga görs ofta i sittande eller stående position. Rörelsen mäts med goniometer eller inclinometer för att uppskatta vinkeln vid maximal lateral flexion. För att isolera specifika segment kan bäckenet stabiliseras eller olika tester användas för att bedöma ländryggens respektive bröstryggens bidrag. Normalvärden varierar beroende på mätmetod och populationsgrupp; generellt uppmäts större ROM i cervikala området än i ländrygg eller bröstrygg, där värdena ofta ligger i ett bredare intervall än i överkroppen.

Faktorer som påverkar sidoböjningsförmågan inkluderar ålder, kön, fysiskt aktivitetsnivå, tidigare skador och sjukdomstillstånd som scolios eller artrit. Smärta och dålig hållning kan begränsa rörligheten, medan regelbunden träning kan förbättra flexibilitet och lateral stabilitet. Bedömningen används för att följa rehabiliteringsprogress, planera träning och utvärdera funktionella begränsningar i vardags- och sportaktiviteter.

Träningsåtgärder för att förbättra sidoböjningsförmågan fokuserar ofta på stretch av sidoböjningsmusklerna och sneda bukmuskler, samt övningar som ökar thoraxrörlighet och ländryggens stabilitet, exempelvis sidoplankor och kontrollerade böjningar. Uppföljning av ROM hjälper till att mäta framsteg.