Shakeflaskmetoden

Shakeflaskmetoden, eller shake-flask method, är en laboratoriemetod som används för att bedöma biologisk nedbrytbarhet hos organiska ämnen i vattenbaserade system under aeroba förhållanden. Metoden är ett enkelt och vanligt förekommande första test för att avgöra hur snabbt och i vilken omfattning ett ämne kan mineraliseras av mikroorganismer.

Princip och utförande: I metoden blandas ett testämne med ett biologiskt inoculum, vanligtvis från avloppsslam, jord eller sediment, i ett mineralmedium i presterade skakflaskor. Flaskorna hålls i konstant skakning vid kontrollerad temperatur för att säkerställa blandning och syresättning. Anting CO2-utveckling mäts antingen genom att fånga CO2 i en baslösning och titrera eller genom respirometriska mätningar. I vissa varianter används referenssubstrat för att verifiera mikrobiell aktivitet, samt kontroller utan testämne (blanks) och toxicitetskontroller för att upptäcka inhibering.

Tolkning och användning: Resultatet uttrycks ofta som procent mineralisering av det teoretiskt möjliga CO2–utbytet under en uppföljningstid, vanligtvis upp till cirka 28 dagar. För reglerande syften används kriterier såsom att ett ämne klassas som lätt biometaboliserbart om en viss andel av teorin uppnås inom den angivna perioden (t.ex. ofta runt 60–70 % i 28 dagar i vissa regelverk). Shakeflaskmetoden används som screening för ready biodegradability och som inledande bedömning inför mer detaljerade avlopps- eller miljörelaterade tester.

Begränsningar: Resultaten påverkas av inoculumets sammansättning, ämnets löslighet och toxicitet gentemot mikroorganismern. Metoden kan inte alltid representera miljöer som är anoxiska eller har andra särskilda förhållanden och kan kräva kompletterande tester för full miljöbedömning.