Satelliternas

Satelliterna är objekt som kretsar kring en annan himlakropp. Begreppet delas vanligen in i två huvudkategorier: naturliga satelliter, som månar kring planeter, och artificiella satelliter som människor har placerat i bana runt jorden eller andra kroppar. Den mest välkända naturliga satelliten är månen; varje planet kan ha flera månar. Artificiella satelliter används inom kommunikation, navigation, väderobservationer och vetenskaplig forskning.

En satellits bana bestäms av gravitationen och dess hastighet. Banor kan vara cirkulära eller elliptiska. Vanliga banor är geostationär bana (GEO), cirka 35 786 kilometer ovanför ekvatorn och där satelliten verkar stationär i förhållande till jordytan; låg omloppsbana (LEO), ungefär 160 till 2 000 kilometer upp; och medelhög bana (MEO), som används av navigationssystem som GPS och Galileo.

Användningar är breda. Kommunikation används för telefoni och internet; väder- och observationssatelliter övervakar klimat och miljö; navigationssystem ger positionering och tidssynkronisering. Naturliga månar studeras för att förstå planetariska formationer och fysiska processer, medan artificiella satelliter kontinuerligt uppgraderas och ses som viktig infrastruktur.

Framtiden kännetecknas av större konstellationer för global kommunikation, förbättrad övervakning av jordens resurser och ökad forskning i rymdmiljöhantering. Utmaningar inkluderar rymdskrot, kostnader och krav på säkerhet samt reglering av verksamheter i rymden.