månen

Månen är Jordens naturliga satellit och den största himlakroppen som kretsar kring Jorden. Den ligger i en nästan rund bana på cirka 384 400 kilometer från jorden och roterar synkront med vår planet, vilket gör att samma sida oftast är vänd mot jorden.

Månen har en diameter på cirka 3 474 kilometer och en massa på ungefär 7,35×10^22 kilogram. Gravitationen vid ytan är cirka 1,62 meter per sekund i kvadrat, ungefär en sjättedel av Jordens. Det finns ingen betydande atmosfär; ytan har i stället en mycket tunn exosfär. Den geologiska ytan består av regolit, bildat av miljontals års meteoritpåverkan. Landskapets två huvudtyper är höglänta områden och stora basaltiska slätter kallade maria, vilka bildades av forntida vulkanisk aktivitet och utgör de mörkare fläckarna som syns från Jorden.

Ursprung: Den mest accepterade teorin säger att Månen bildades för cirka 4,5 miljarder år sedan efter en kollision mellan Jorden och en annan protoplanet vid namn Theia. Materialet som kastades ut sammansmälte och bildade den månliknande kroppen.

Struktur och miljö: Månen saknar globalt magnetfält idag men bergarter som bevarar magnetiska tecken tyder på att den en gång kan ha haft ett svagt fält. Den har ett mycket tunt klimat och extrema temperaturer: dagstemperaturer kan nå cirka 127 grader Celsius medan nattens kan rasa till cirka −173 grader.

Utforskning och inverkan: Månen påverkar jordens tidvatten och rotation. Den avlägsnar sig långsamt från Jorden med cirka 3,8 centimeter per år. Bemannade uppdrag har bidragit till mycket av vår kunskap om månens geologi: Apollo-programmet (1969–1972) landade tolv astronauts där och återförde cirka 382 kilogram månprov. Sedan dess har obemannade uppdrag och fjärrmätningar fortsatt kartläggningen och förståelsen av månen.