Rymdavfall

Rymdavfall, eller rymdskräp, är artificiella föremål i jordens omloppsbana som inte längre fyller någon användbar funktion eller har splittrats från tidigare uppdrag. Detta inkluderar användbara satelliter som har blivit för gamla eller trasiga, uppdragsdelar som inte längre behövs, samt fragment från misslyckade uppskjutningar, explosioner eller kollisioner. Rymdavfall utgör ett globalt problem eftersom de små och stora bitarna färdas mycket snabbt och kan skada fungerande satelliter och bemannade fordon.

Källor och typer av rymdavfall varierar. Vanliga källor är övergivna satelliter och misslyckade uppdrag, samt fragment från sprängningar eller kraschade delar som till exempel bränslerester. Fragment i olika storlekar dominerar mängden avfall och kan vara allt från stora delar till mikroskopiska partiklar. Den största bevarade faran utgörs av föremål som är tillräckligt stora för att orsaka skador vid kollisioner, men även små fragment kan orsaka betydande skador vid upprepad exponering.

Risker och konsekvenser inkluderar ökad risk för kollisioner i omloppsbanor, vilket kan leda till en kedjereaktion kallad Kessler-syndromet. Ökade mängder avfall höjer kostnaderna för rymduppdrag, försäkringspremier och behovet av förebyggande manövrar för att skydda operativa satelliter.

Motåtgärder omfattar design för längre livslängd, passivering av färdigbrukade farkoster, planering för deorbit eller omlokalisering vid slutet av livslängden och utveckling av rymdborttagningsmetoder. Internationella riktlinjer, som COPUOS:s Space Debris Mitigation Guidelines och IADC:s riktlinjer, samt nationella regler prioriterar minskning av avfall, spårning och hantering av risker.

Spårning och övervakning innefattar internationella nätverk och myndigheter som samlar in data om objekt i omloppsbana, ofta i form av tvålinjiga element. Detta gör det möjligt att prognostisera banor, planera sopande eller avsiktliga omdirigeringar och informera operatörer om störningar.