Kesslersyndromet

Kesslersyndromet, ofta kallat Kessler-effekten, är ett teoretiskt scenarium inom rymdverksamhet där skrot i låg jordbana fragmenteras genom kollisioner och explosioner. Den frigjorda materien ökar antalet smådelar i omloppsbanor, vilket ökar sannolikheten för nya sammanstötningar. På längre sikt kan detta bli en självförstärkande kedjereaktion som gör vissa banor olämpliga eller oåtkomliga för satellitverksamhet.

Namnet härrör från Donald J. Kessler, som 1978 beskrev hur fragmenteringshändelser kan orsaka en dominoeffekt i rymdmiljön. Fenomenet uppstår särskilt i låg jordbana där höga hastigheter mellan objekt leder till snabb spridning av skrot. Existerande skräp kan länge förefalla kvar i omloppsbanor, och nya fragment ökar risken för framtida sammanstötningar.

Orsaker och drivkrafter inkluderar hög täthet av skräp i LEO, långvarig närvaro av skrot utan effektiv borttagning samt återkommande händelser som krasch- eller explosionseffekter. Både avsiktliga och oavsiktliga sammanstötningar bidrar, exempelvis genom misslyckade uppdrag eller antisatellituppskjutningar.

Konsekvenserna är betydande: ökad risk för aktiva satelliter, kommunikations- och navigationssystem samt jordobservation och väderdata; kostnaderna för riskhantering, kollisionsundvikande åtgärder och uppgradering av infrastruktur ökar. I extrema scenarier kan vissa banor bli svårtillgängliga för framtida uppdrag.

Åtgärderna fokuserar på skräpminimering och borttagning: design- och livscykelkrav som minimerar skapandet av skrot, effektiv deorbitering vid slutet av uppdraget, samt övervakning, förebyggande åtgärder och aktiva skräp-borttagningslösningar när så är möjligt, i kombination med internationella riktlinjer och samarbete.