Rotatorkuffen

Rotatorkuffen, eller rotator cuff, är en muskelgrupp i axeln som stabiliserar glenohumeralleden och möjliggör axelns rörelser. Den består av fyra muskler: m. supraspinatus, m. infraspinatus, m. teres minor och m. subscapularis. Senorna från dessa muskler fäster runt humerus och bildar en sammanhållen struktur som omsluter leden.

Funktion: Kuffen stabiliserar axelhuvudet och bidrar till rotation och abduktion. Supraspinatus initierar abduktion; infraspinatus och teres minor extern rotation; subscapularis intern rotation och medial stabilitet.

Skador: Rotatorkuffsskador ökar med ålder och överansträngning. Vanliga tillstånd är tendinopati, partiella eller fullständiga rupturer och degenerativa förändringar. Riskfaktorer inkluderar repetitiva överarmsrörelser, arbete över axelhöjd, trauma och långvarig axelsmärta.

Diagnos: Klinisk utvärdering kombineras med bilddiagnostik. Tester som empty-can-test, lift-off-test och painful arc-test används i bedömningen. Ultraljud och magnetresonanstomografi används för att fastställa skadans omfattning.

Behandling: Behandlingen väljs efter skadans svårighetsgrad. Konservativ behandling är ofta förstahandsval och inkluderar vila, NSAID, fysioterapi med fokus på scapulastabilisering och rotatorcuffsstyrka samt subacromialinjektioner vid behov. Vid större eller irreparabla rupturer kan kirurgi övervägas, oftast arthroskopisk reparation; vid vissa fall tendontransfers eller axelprotes.

Prognos och förebyggande: Små skador läker ofta med fysioterapi; större rupturer ger varierande resultat. Förebyggande inkluderar regelbunden styrke- och rörlighetsträning, rätt teknik och upptrappning av belastningen.