Relevansprinsippet

Relevansprinsippet är ett centralt begrepp inom relevans teorin, en pragmatisk-kognitiv ramverk utvecklad av Dan Sperber och Deirdre Wilson på 1980-talet. Principen beskriver hur mänsklig kommunikation syftar till relevans och hur mottagaren tolkar budskapet utifrån kontext, förväntningar och kognitiv kostnad.

Den kognitiva principen om relevans säger att människans kognition arbetar för maximal relevans: vi söker information som ger störst möjlig kognitiv effekt med minimal bearbetningskostnad. Detta innebär att vi ofta uppfattar och antar nytta av information i relation till vad som verkar mest effektivt och ekonomiskt att processa.

Den kommunikativa principen om relevans hävdar att varje ostensiv kommunikation bär en presumtion om sin egen relevans; mottagaren förväntas anta att talaren vill vara relevant och tolkar budskapet genom att väga kontextuella ledtrådar mot den förväntade effekt som budskapet kan ge.

Betydelse och användning av relevansprinsippet är särskilt tydlig inom språkforskning för analys av betydelse, implicatur och hur lyssnare eller läsare infererar talarens avsikt. Teorin har också influerat tillämpningar inom översättning, reklam, medier och utbildning samt inom analys av informationssökning och användargränssnitt där bedömning av relevans styr hur information presenteras.

Historiskt lanserades relevansprinsippet i Sperber och Wilsons arbete med relevans teorin i 1980-talet, med vidare utbyggnader under senare år. Teorin har varit inflytelserik men kritiserats för vissa antaganden om universell rationalitet, empirisk testbarhet och kulturella variationer; kritiken har samtidigt bidragit till vidareutveckling av modellen och dess tillämpningar.