Regelgivning

Regelgivning är de regler och anvisningar som offentliga myndigheter utfärdar för att styra medborgares och företags beteende och för att uppnå mål som säkerhet, miljö, konkurrens och konsumentskydd. Denna form av styrning skiljer sig från lagstiftning i den men att den ofta är mer detaljerad, specifik och snabbare att justera. Regelgivningen kan omfatta olika rättsliga instrument, såsom förordningar, föreskrifter och allmänna råd. Förordningar och föreskrifter är i regel juridiskt bindande, medan allmänna råd är vägledande och inte tvingande i fråga om rättslig efterlevnad men ofta följs i praktiken.

Processen för regelgivning kan innefatta problemformulering, behovsanalys och konsekvensutredningar, remissrundor, utarbetande av text och beslut av berörda myndigheter. Efter beslut publiceras reglerna, varpå myndigheterna övervakar efterlevnad och kan besluta om sanktioner vid överträdelser. Interna principer för transparens och konsekvensanalyser används ofta för att bedöma effekter på näringslivet, offentlig sektor och medborgare.

Aktörer inom regelgivning är främst centrala myndigheter och statliga regleringsorgan, men även regeringen som utfärdar förordningar och riksdagen som fastställer ramar. Regelgivning fungerar ofta i samspel med lagstiftning och kompletterar lagar genom att specificera hur lagens mål ska uppnås i praktiken och genom att fastställa detaljerade krav och standarder.

Kritik av regelgivning handlar ofta om transparens, delaktighet och demokratisk legitimitet, samt om administrativa kostnader och risk för regleringsbörda eller regleringskreativitet som stänger ute innovation. Fördelar inkluderar tydlighet, likabehandling och förbättrad rättssäkerhet.