Randomiseringar

Randomiseringar avser processen att slumpmässigt tilldela enheter—oftast deltagare i en studie—till olika grupper. Huvudsyftet är att minimera systematiska skillnader mellan grupperna som kan påverka utfallet, så att effekten av en intervention kan bedömas på ett tillförlitligt sätt. Genom slumpen ökar sannolikheten att skillnader i utfall beror på behandlingen snarare än på förväntade eller osynliga faktorer.

Randomisering används framför allt inom randomiserade kontrollerade studier (RCT), men förekommer också i andra forskningsdesigner. Den bidrar till intern giltighet och gör att jämförelser mellan grupper blir mer rättvisa.

Vanliga metoder inkluderar enkel slumpmässig tilldelning (t ex genom slumptalsgeneratorer eller kortslutna listor), blockrandomisering (för att säkerställa jämn gruppstorlek inom block), stratifierad randomisering (för att balansera specifika prognostiska faktorer som ålder eller kön), samt mer avancerade metoder som minimisering, adaptiv randomisering och klustrandomisering. Valet av metod påverkar både balans mellan grupper och logistiken i studien.

Genomförandet kräver noggrann planering: generering av en slumpmässig tilldelningssekvens och tilldelningskoncealering, som skyddar mot att den som rekryterar eller behandlar deltagare avslöjar kommande tilldelning. Bristande konfidentialitet eller felaktig tilldelningsprocedur kan öppna för bias och minska studiens etablerade nytta. Etiska överväganden inkluderar informerat samtycke och registrering av protokollet.

Användningen är inte begränsad till medicin; randomiseringar används även inom psykologi, utbildning och jordbruk för att bedöma interventioners effekter och minimera bias.