Pulsblodtrycket

Pulsblodtrycket är skillnaden mellan systoliskt och diastoliskt blodtryck i en artär och mäts i millimeter kvicksilver (mmHg). Det återspeglar hur mycket trycket i blodkärlen varierar mellan varje hjärtslag och är ett mått på hjärtats slagvolym i förhållande till kärlens elasticitet. Pulsblodtrycket kan beräknas genom att subtrahera det diastoliska trycket från det systoliska trycket: PP = SBP − DBP.

Normalt vuxet pulsblodtryck ligger ofta runt cirka 40 mmHg, men värdet varierar med ålder och hälsa. Generellt accepteras att PP kan ligga i intervallet cirka 30–60 mmHg. Med stigande ålder och ökad arteriell stiffhet stöts trycket upp, så systoliskt tryck ökar och diastoliskt tryck kan vara oförändrat eller sjunka något, vilket ökar pulsblodtrycket.

Stort pulsblodtryck, ofta definierat som över cirka 60 mmHg, kan indikera arteriell stiffhet, aortastenos eller aortas regurgitation, hypertoni med ökad slagvolym eller andra tillstånd som ökar systoliskt tryck. Ett brett pulsblodtryck är också känt som en riskmarkör för kardiovaskulära händelser särskilt hos äldre. Litet pulsblodtryck (< cirka 30 mmHg) ses vid hypovolemia, svår hjärtsvikt eller chock och kan signalera minskad blodcirkulation.

Mätning sker normalt under rutinblodtryck med armkuff, antingen via auskultation eller oscillometri, och pulsblodtrycket erhålls genom att beräkna skillnaden mellan SBP och DBP. Invasiv övervakning med artärkateter ger direkt PP-mätning i kritiska situationer. Faktorer som felaktig manschettstorlek, patientens position eller extremtemperatur kan påverka värdet och bör beaktas vid tolkning.