Polisakkarider

Polisakkarider är långa kolhydratkedjor byggda av upprepade enheter av monosackarider kopplade genom glykosidbindningar. De tillhör de största biopolymen och varierar i längd, vilka sockerarter som ingår och hur de är förgrenade. Polisakkarider klassificeras vanligtvis som homopolysakkarider, där samma monosackarid upprepar sig, eller heteropolysakkarider, där olika sockerarter förekommer. Vanliga monosackarider är glukos, galaktos, mannos och fruktos; bindningarna kan vara alfa eller beta, och förgreningar uppstår ofta via alfa-1,6-bindningar.

Biologiska funktioner: Stärkelse och glykogen är energilagringspolysakkarider i växter respektive djur. Stärkelse består av amylose (linjärt) och amylopektin (grenat). Glykogen är mycket grenat och lagras främst i lever och muskler. Strukturella polysakkarider som cellulosa (växtcellväggar) och kitin (exoskelett hos artriner och svampar) ger mekaniskt stöd. Andra viktiga grupper är glykosaminoglykaner som bildar komponenter i extracellulära matrixar, till exempel heparin och hyaluronsyra.

Nedbrytning och metabolism: Vissa polisakkarider kan brytas ner av människor; amylas i saliv och pankreas bryter ner stärkelse till glukos. Cellulosa är i regel odestroybar av människans enzymer, men vissa mikrober i tarmen kan bryta ner den. Förgrening och monomerinnehåll påverkar således både smak, fibernsättning och energivärde.

Industriella användningar: Polisakkarider används som livsmedelstätmedel, geleringsmedel och stabilisatorer; exempel är stärkelse, pektin, agar och agarose, samt karragenan från tång. Derivat av cellulosa används i textil-, pappersoch läkemedelsindustrin, medan glykosaminoglykaner används inom medicin och bioteknik.

Sammanfattning: Polisakkarider utgör en mångfald av funktioner inom biologi och näringslära och har stor betydelse för både naturens processer och olika industriella tillämpningar.