Plasmaskärmar

Plasmaskärmar, eller plasma display panels (PDP), är en typ av bildskärm som bygger på små celler fyllda med ädelgaser. När cellerna drivs av elektriska fält joniseras gasen och bildar plasma, vilket får fosforbeläggningen på insidan att avge ljus i rött, grönt och blått. Genom att kombinera signaler från många celler bildas bilder.

Varje pixel består av tre sub-pixlar (röd, grön och blå). Cellerna innehåller en gasblandning som oftast består av xenon och neon. När gasen joniseras av ett växelströmssignal produceras ultraviolett ljus som får fosforn i varje sub-pixel att lysa i önskad färg. Bilden adderas genom att styra elektriska fält över tusentals celler samtidigt.

Historiskt sett blev plasmaskärmar särskilt populära som stora TV-apparater under 2000-talet tack vare hög kontrast, djupa svarta och breda betraktningsvinklar. De var starka alternativ till LCD-skärmar i större storlekar och ansåg sig ge en filmisk upplevelse i hemmabutiken.

Fördelar med plasmaskärmar inkluderar mycket goda svarta nivåer, snabb responstid och breda betraktningsvinklar. Därtill har de en jämn färgåtergivning och bra synlighet i mörka scener. Nackdelar är högre energiförbrukning än många LCD/LED-skärmar när ljuset är starkt, större och tyngre konstruktion samt risk för inbränning av statiska bilder. Livslängden uppges ofta i tiotusentals timmar, men färg- och ljusstyrkan kan avta över tid.

Produktionen av konsumentplasmaskärmar upphörde i praktiken under mitten av 2010-talet, och de flesta nya produkter används inte längre i konsumentmarknaden, där LCD/LED och OLED dominerar.