Piprökning

Piprökning är en form av tobaksrökning där tobaksblandningen placeras i pipans skål och förbränns under kontrollerade förhållanden. Pipor tillverkas vanligtvis av briarträ, men även material som meerschaum, glas eller keramik används.

Historiskt har piprökning varit en vanlig aktivitet i många kulturer. I västvärlden var pipan särskilt populär under 19- och 20-talet, men idag förekommer piprökning främst bland entusiaster och som en hobby där kvalitet på materiell och blandningar får särskilt fokus.

Så här går ofta en piprökning till: tobaken fylls i pipans skål i flera lager och packas försiktigt så att den får en jämn bränning. Tänds sedan med en långsam låga, vanligtvis en tändare eller match, och röken puffas försiktigt för att hålla en jämn låga utan att överhetta tobaken. Många pipprökare låter röken vila i munnen eller svalka den innan den andas ut; inhalation i lungorna är mindre vanligt än vid cigaretter.

Blandningarna varierar i tobaksinnehåll och smak, ofta bestående av Virginia-, Burley- och Latakia-tobaksorter, ibland aromatiserade med smakämnen som lakrits, frukt eller kaffe. Val av blandning påverkar lukt och rökmängd samt hur lätt pipan tänds och hålls.

Hälsa och regler: Piprökning bär hälsorisker som andra tobaksrörelser, inklusive risk för cancer i mun, svalg och matstrupe, samt hjärtkärlsjukdom. Nikotin är beroendeframkallande. Andrahandsrök kan påverka omgivningen. Många länder har regler för åldersgräns och rökfrihet i offentlig miljö.

Underhåll: Pipor kräver regelbunden rengöring. Efter rökning töms skålen och pipan rengörs med pipe cleaners för att hålla den fri från tobaksrester. Höljet torkas och pipan inspekteras för sprickor.