Perfusionsavbildning

Perfusionsavbildning är en medicinsk bildteknik som avbildar blodflödet till vävnader och organ. Genom att mäta hur mycket blod som passerar genom ett område under en bestämd tidsperiod får man information om vävnads perfusion och vaskulär integritet. Tekniken används främst inom neurologi, kardiologi och onkologi för att bedöma blodförsörjning, flexibilitet hos vävnaden och respons på behandling.

Olika tekniker används beroende på klinisk frågeställning och krav på kontrastmedel eller strålningsbelastning. CT-perfusionsavbildning (CTP) utförs efter injektion av joniskt kontrastmedel och dynamisk bildtagning för att beräkna parametrar som cerebral blodflöde (CBF), cerebral blodvolym (CBV) och medeltid för genomströmning (MTT). Används ofta i akuta stroke-situationer för att avgränsa viable vävnad. MR-perfusionsavbildning inkluderar dynamisk susceptibilitetskontrast (DSC) och dynamisk kontrastförstärkt MR (DCE). DSC ger CBF, CBV och MTT, medan DCE fokuserar på permeabilitet och vätskeflöde. Arterial spin labeling (ASL) är en icke-kontrast MR-metod som direkt mäter CBF.

Positronemissionstomografi (PET) och liknande SPECT-tekniker används med olika radiotracer för perfusionsbedömning, exempelvis 15O-water eller 82Rb, särskilt inom neuro- och kardiologi. Ultraljud med kontrast (CEUS) används även för lokala perfusionbedömningar i lever, njurar och hjärta.

Andra viktiga tillämpningar inkluderar utvärdering av tumörers vaskularisering, bedömning av behandlingseffekt och övervakning vid organtransplantation. Begränsningar inkluderar strålningsbelastning vid CT och nukleär avbildning, risker kopplade till kontrastmedel samt varierande tillgänglighet och standardisering mellan olika metoder.