Patogenicitet

Patogenicitet är en organisms förmåga att orsaka sjukdom hos en värd. Den uppstår genom samverkan mellan patogenens virulensfaktorer och värdens försvarsmekanismer. Den kan ses som den övergripande potentialen att ge upphov till kliniska sjukdomssymptom.

Viktiga determinantare inkluderar virulensfaktorer som adhesiner och invasiner som gör det möjligt att kolonisera vävnader; toxiner som orsakar cellskada; mekanismer för att undvika eller dämpa immunförsvaret; och förmågan att sprida sig i kroppen. Värden påverkas av immunstatus, ålder, genetiska faktorer, mikrobiomets sammansättning och näring. Beroende på dos och infektionsväg ökar eller minskar patogeniciteten.

Patogenicitet och virulens används ibland som skilda begrepp; patogenicitet avser förmågan att orsaka sjukdom, medan virulens beskriver graden av skada när sjukdom uppstår. En organism kan ha hög patogenicitet men relativt låg virulens beroende på hälsofaktorer och behandling.

Mekanismerna omfattar initial adhesion och kolonisation, invasion och spridning, vävnadsskada genom toxiner och en överdriven inflammatorisk respons samt immunmodulation som gör att organismen kan kvarstå.

Klassificering: primära patogener kan orsaka sjukdom hos friska värdar; opportunistiska patogener kräver avvikande försvar eller miljöer. Exempel: Mycobacterium tuberculosis (primär patogen), Pseudomonas aeruginosa (opportunistisk), vissa toxigena Escherichia coli-stammar.

Övergripande: Studier av patogenicitet är centrala för diagnostik, behandling och folkhälsa, inklusive utveckling av vacciner och strategier för förebyggande.