Ortkomplexitet

Ortkomplexitet är ett begrepp inom geografi och rumslig analys som beskriver hur komplext ett geografiskt område är i sin uppbyggnad. Det fångar mönster i fördelning och täthet av objekt, variationer i landskapets struktur, fragmentering, topologi samt hur dessa egenskaper förändras över olika rumsliga skalor.

Begreppet används för att mäta och jämföra rumslig heterogenitet mellan områden, samt att bedöma hur planering, infrastruktur och miljöförhållanden formar platsers struktur. Det förekommer inom stadsplanering, landskapsarkitektur, ekologi, transport och regionalvetenskap.

Mått och metoder för att uppskatta ortkomplexitet är varierande och ofta skalförbundna. Vanliga tillvägagångssätt inkluderar rumslig entropi (fördelning av markanvändning eller andra element i avgränsade celler), Ripley’s K-funktion, kvadrat-/rasteranalys och fractal dimension (t.ex. box-counting). Även mått på antal sammanhängande områden, kant-till-arealförhållanden och närhetsfördelningar används. Tydliga definitioner av skala, upplösning och referensram är viktiga för att resultaten ska kunna jämföras.

Exempel visar hur ortkomplexitet kan avspegla olikartade landskap: en tätstad med jämn markanvändning uppvisar ofta lägre entropi vid småskaliga analyser men högre när man betraktar större lager, medan kustområden med blandad vegetation och byggnader uppvisar högre rumslig komplexitet.

Begränsningar inkluderar att ortkomplexitet är skale- och databeg ochende, vilket innebär att olika metoder kan ge olika bilder av samma område. Begreppet används bäst som ett komplement till andra rumsliga indikatorer.