Nätverksvirtualisering

Nätverksvirtualisering är en samling tekniker som gör det möjligt att skapa, hantera och köra virtuella nätverk oberoende av den fysiska nätverksinfrastrukturen. Den separerar logiken och policys från den fysiska hårdvaran så att flera isolerade nätverksmiljöer kan existera på samma fysiska infrastruktur. Detta möjliggör snabbare distribution, dynamisk anpassning och bättre resursutnyttjande.

Grundläggande byggstenar inkluderar underliggande nätverk (underlay) och virtuella nätverk (overlay). Overlays används ofta för att utöka nätverkslogik över flera fysiska nätverk. Vanliga tekniker är VLAN för traditionell segmentering, samt tunnlar som VXLAN och NVGRE för större skalbarhet. Nätverksfunktioner kan köras som mjukvarubaserade enheter i virtuella maskiner eller containrar, vilket kallas nätverksfunktionvirtualisering (NFV).

Vidare används mjukvarudefinierad nätverksteknik (SDN) där kontrollplanet styr nätverksbeteende centralt via en SDN-kontroller. Hypervisorer och virtuella switchar (vSwitchar) eller nätverksfunktioner i containrar fungerar som körmiljöer, medan orkestrering och tjänstekataloger hanterar distribution och livscykelhantering.

Fördelar inkluderar ökad flexibilitet, snabbare lanseringar, bättre isolering mellan kunder och applikationer, enklare migrering och optimerat resursutnyttjande. Vanliga användningsområden är datacenterdrift, offentliga och privata moln samt telecomoperatörer som behöver flytande nätverksfunktioner och tjänstekataloger.

Utmaningar innefattar prestanda och säkerhet i mjukvarubaserade lösningar, behov av standardisering och kompatibilitet mellan leverantörer, samt ökad komplexitet i hanteringen och driften av nätverk i en virtuell miljö.