Näringsbelastningen

Näringsbelastningen är ett mått på tillförseln av näringsämnen till ett ekosystem, ofta ett vattenområde som en sjö, ett vattendrag eller kustvatten. Den anger mängden näringsämnen, främst fosfor och kväve, som tillförs under en viss tidsperiod och som kan påverka vattenkvaliteten. Belastningen kan vara resultat av både punktkällor, som avloppsreningsverk och industriprocesser, och diffusa källor, som jord- och skogsbrukets avrinning samt atmosfärisk deposition.

Vägarna till näringsbelastning inkluderar dagvatten, markdränering och läckage från gödselmedel. För att kvantifiera belastningen används ofta mängd per tidsenhet, exempelvis kilogram per år, och/eller koncentrationer i vattendrag. I praktiken följs ofta totalkväve (TN) och totalt fosfor (TP) samt deras delkomponenter. I Sverige används även begrepp kopplade till EU:s vattendirektiv och nationell vattenförvaltning.

Effekter av ökad näringsbelastning är eutrofiering, vilket kan leda till algblomningar, syrebrist i vattnet, minskad transparens och förändringar i sjö- och bottenlevande organismer. Dessa förändringar kan ha konsekvenser för vattenkvalitet, biologisk mångfald och rekreation.

Åtgärder syftar till att minska belastningen, bland annat reningsverkens uppgradering, bättre jordbrukspraxis, våtmarker och åtgärder som fångar näringsämnen i avrinningsområden. I Sverige styrs arbetet av vattenmyndigheterna inom ramen för Vattenförvaltningen och EU:s vattendirektiv, vilka sätter mål och åtgärdsprogram på regional nivå. Övervakning och modellering bidrar till att följa status och effekten av åtgärder.