Nociceptorerna

Nociceptorerna är specialiserade sensoriska nervändar som registrerar skadliga eller potentiellt vävnadsskadande stimuli och initierar nociceptiv smärta. De är en del av det somatosensoriska systemet och fungerar som den första länken i smärtprocessen.

De finns framför allt i huden, men även i djupa vävnader som muskler, senor, leder och inre organ. Nervändarna har sina cellkroppar i dorsalrotsganglierna. Huvudtyperna är A-delta fibrer (snabba, myeliniserade) som ger lokal, vass smärta, och C-fibrer (långsamma, omyelinerade) som ger diffus, dov och långvarig smärta. Många nociceptorer är polymodala och svarar på mekaniska, termiska och kemiska stimuli.

Transduktion och ledning av smärta sker när stimuli aktiverar jonkanaler i nociceptorns membran, bland annat TRP-kanaler som TRPV1 samt andra receptorer som svarar på kemiska mediatorer som prostaglandiner och bradykinin. Impulser leds via nociceptiva fibrer till ryggmärgens bakhorn och vidare genom spinothalamiska banor till thalamus och sedan till somatosensoriska cortex, samt till limbiska områden som bidrar till smärtans känslomässiga dimension.

Modulering av smärtan sker genom nedåtgående banor från hjärnstammen och ryggmärgen, där endogena opioider kan dämpa signalerna. Perifer sensitisering uppstår vid inflammation, vilket gör nociceptorerna mer känsliga, medan central sensitisering kan förstärka responsen i spinala och högre neurala nivåer.

Kliniskt är nociceptorfunktionen central för smärtbehandling. NSAID minskar perifer sensitisering genom att hämma prostaglandiner, medan lokalanestetika blockerar natriumkanaler och därmed impulledningen. Forskning undersöker nya mål som TRP-kanaler för framtida smärtbehandling.