Mineralkortikoider

Mineralkortikoider är en grupp steroidhormoner som huvudsakligen reglerar kroppens elektrolyt- och vätskebalans. Den mest betydelsefulla mineralokortikoiden är aldosteron, som bildas i binjurebarkens zona glomerulosa. Produktionen regleras främst av renin–angiotensin-systemet och plasmakalium; adrenokortikotropt hormon (ACTH) har en mindre roll.

I njurarnas distala tubuli och samlingsrör verkar mineralokortikoidreceptorn (MR). Aktivering av MR ökar uttrycket av ENaC-sodiumkanaler och Na+/K+-ATPas, vilket ökar natriumreabsorptionen och kalium- samt väteutsöndringen. Detta leder till ökad extracellular vätskevolym, högre blodtryck och förbättrad natriumbalans. Cortisol kan aktivera MR, men i njuren skyddas MR av 11β-hydroxysteroid dehydrogenase typ 2, som omvandlar cortisol till cortison och därmed minskar dess effekter på MR.

Regleringen av mineralkortikoider styrs främst av RAAS och plasmakalium; ACTH har en sekundär påverkan. Kliniskt är störningar kopplade till blodtryck och kaliumbalans. Primär hyperaldosteronism (t ex Conn-syndrom) och sekundär hyperaldosteronism ger hypertension och hypokalemi, medan hypoaldosteronism vid binjurebarksinsufficiens kan ge hyperkalemi och metaboliskt dilemma. Behandling av överproduktion innefattar mineralokortikoidreceptorantagonister som spironolakton och eplerenon; vid brist på mineralkortikoider används syntetiska mineralokortikoider som fludrokortison. Flertalet kliniska tillstånd och behandlingar fokuserar på att upprätthålla korrekt natrium- och kaliumbalans samt blodtryck.