mineralokortikoidreceptorn

Mineralokortikoidreceptorn (MR) är en nukleär receptor i steroidhormonfamiljen som kodas av genen NR3C2. Den fungerar som transkriptionsfaktor när den binder mineralo-kortikoider, framför allt aldosteron, och reglerar uttrycket av gener som kontrollerar elektrolyt- och vätskebalans samt blodtryck.

MR finns främst i epiteliella vävnader som njurens distal tubuli och samlingsrör, där den reglerar natriumreabsorption och kaliumutsöndring. Den förekommer även i kolon, salivkörtlar, samt i hjärta, hjärna och fettväv. Strukturen består av en N-terminal domän, en DNA-bindande domän med två zinkfinger, och en ligandbindande domän som gör att receptorn kan bilda funktionella homodimerer eller interagera med andra faktorer.

Läkemedel och ligander: aldosteron är MR:s huvudsakliga endogena ligand, men cortisol kan också binda MR med hög affinitet. I njuren hindras cortisol från att aktivera MR av enzymet 11β-hydroxi-steroiddehydrogenas typ 2 (11β-HSD2), som omvandlar cortisol till inaktiva cortison. MR:s aktivering leder till ökat uttryck av målgenom som ENaC-subenheter (SCNN1A/B/G), Na+/K+-ATPas alpha-subenhet och SGK1, vilket ökar natriumreabsorption och därmed blodtrycket.

Det finns kliniska tillstånd kopplade till MR: överdriven mineralo-kortikoidaktivitet kan bidra till hypertoni och hypokalemi, och MR-antagonister som spironolakton och eplerenon används i behandling av hyperaldosteronism och hjärtsvikt. Mutationer i NR3C2 kan orsaka pseudohypoaldosteronism typ I (autosomal dominant), med saltförlust och störd elektrolytbalans.

MR utvecklar sin funktion i samspel med andra hormonreceptorer och coaktorer och utgör en central del av kroppens system för elektrolyt- och vätskerubbning samt vaskulär funktion.