Mikrovågor

Mikrovågor är elektromagnetiska vågor med frekvenser ungefär mellan 300 megahertz och 300 gigahertz, vilket motsvarar våglängder från cirka 1 meter till 1 millimeter. De tillhör den del av det elektromagnetiska spektrumet som ligger mellan radiovågor och infraröd strålning. Mikrovågor kännetecknas av sin förmåga att värma vissa material, särskilt vattenhaltiga ämnen, genom dielektrisk uppvärmning.

Mikrovågor uppstår inte bara naturligt i kosmiska och atmosfäriska sammanhang, utan genereras främst av tekniska källor som magnetroner, klystron, traveling-wave tubes och olika halvledarkomponenter. Den mest kända praktiska källan i hushåll och industri är magnetronen i mikrovågsugnen. Det finns även mycket små och effektiva källor för kommunikation och radarapplikationer.

Användningsområdena är breda. Inom vardagsteknik används mikrovågor för uppvärmning i mikrovågsugnar. Inom försvars- och flygindustrin används de i radar- och kommunikationssystem. Mikrovågor används också för punkt-till-punkt kommunikation i satelliter och markbaserade länkar samt inom industriell uppvärmning och medicinska tillämpningar som diatermi. Mikrovågor kan färdas långa avstånd i fria rymden eller i atmosfären och kan påverkas av materialets egenskaper samt miljöförhållanden.

Säkerhet och reglering: Mikrovågor är icke-joniserande, men hög effekt kan orsaka allvarlig upphettning och skador. Exponering regleras av gränsvärden från internationella organ som ICNIRP och nationella myndigheter. Mikrovågsutrustning är vanligtvis tydligt innesluten eller skyddad för att begränsa exponering.

Historiskt har utvecklingen följt fysiisk forskning om elektromagnetism och tekniska framsteg inom radar och kommunikation. Percy Spencer vid Raytheon observerade 1945 att energi från en magnetron kunde värma en chokladkaka, vilket ledde till utvecklingen av den första kommersiella mikrovågsugnen 1947.