Michelsoninterferometern

Michelsoninterferometern är en optisk interferometer som används för att mäta små längdförändringar och våglängder genom att skapa interferens mellan två ljusstrålar som färdas i separata armar och sedan åter förenas. Ljuset delas upp i två vägar av en halvreflekterande spegel (beamsplitter) och får sedan reflektera mot två speglar innan strålarna åter sammansätts och bildar interferensmönster beroende på vägskillnaden mellan armarna.

Principen bygger på att de två strålarna får olika fas när vägskillnaden ändras. Vid kombination sker konstruktiv eller destruktiv interferens, vilket ger ändrat intensitetsmönster som betingas av fas (delta). Vanligtvis används polarisation och noggrann, stabil uppställning för att få tydliga fringor. I klassiska konfigurationer används en justerbar spegel i en arm för att scanera interferensfringarna och därmed mäta våglängder eller längdförändringar.

Historiskt utvecklades Michelsoninterferometern av Albert A. Michelson 1881 och användes bland annat av Michelson tillsammans med Morley i deras berömda ettraförsök 1887 för att undersöka vad som kallades luminiferous ether. Resultatet bidrog till avskaffandet av etherteorin och sporrade utvecklingen av moderna interferometriska tekniker.

Användningsområdenen är breda: exakt längdmätning och refraktionsindex i luft, spektralmetri, optisk koherensspridningstekniker såsom OCT, samt grundläggande forskning. På större skala används Michelsongeometrier som kärnkomponenter i gravitationsvågsobservatorier som LIGO och Virgo, där långa armar och optiska resonatorer ökar känsligheten för små sträckändringar av rummet.