Lågenergitrauma

Lågenergitrauma avser skador som uppstår vid relativt låg energiöverföring till kroppen, oftast vid fall från stående höjd eller vid lindriga yttre våld. Hos yngre personer är skelettet ofta motståndskraftigt, medan äldre med osteoporos eller hög fallrisk ofta drabbas av frakturer och andra skador trots låg energibelastning.

Epidemiologi och patogenes: Den vanligaste skademönstret vid lågenergitrauma är höftfraktur hos äldre efter fall på marknivå. Andra vanliga skademönster är distal radiusfraktur, vertebrala kompressionsfrakturer och mjukdelsskador. Vid samtidig antikoagulation eller kognitiva funktionsnedsättningar ökar risken för allvarligare eller dolda skador, inklusive huvudtrauma.

Diagnostik och bedömning: Vid misstanke om lågenergitrauma följs vanligtvis ATLS-principerna. Röntgen av drabbat område utgör ofta första bilddiagnostik och datortomografi kan övervägas för att påvisa dolda frakturer eller blödningar. Särskild uppmärksamhet ägnas äldre patienter med hipfraktur, cervikala- eller occipitala skador och osteoporos.

Behandling och rehabilitering: Behandling beror på typ av skada och patientens allmäntillstånd. Hipfrakturer kräver oftast kirurgi och tidig mobilisering; andra frakturer behandlas anpassat efter skada. Långsiktig behandling innefattar smärtlindring, fysioterapi, läkemedelsbehandling mot osteoporos samt fallpreventiva åtgärder.

Prognos och förebyggande: Lågenergitrauma är ofta förknippat med hög mortalitet och funktionell nedgång hos äldre, särskilt vid samsjuklighet. Förebyggande insatser omfattar fallriskbedömning, heminredningsanpassningar, balans- och styrketräning samt medicinöversyn.